Med Västafrika som arbetsfält

Från yrkesjägare och safariguide till rekord-ung nationalparkschef. Erik Mararvs yrkesbana har gått snitslad över den afrikanska kontinenten. Nu delar han sin tid mellan Johannesburg, Västafrika och Sverige.

Som uppvuxen i Afrika har Erik Mararv alltid haft en stark relation till en kontinent som många andra svenskar aldrig ens besöker. 

– Jag är född i Centralafrikanska Republiken som tredje generationens svensk-afrikan. Det var också där jag började min karriär, först som yrkesjägare och sedan som safari-guide. Sedan startade jag ett safariföretag i ett område som heter Chinko. Samtidigt som startade jag även en förening för att kunna finansiera beskyddet av Chinko. Vi baserade föreningen på en modell från Africa Philanthropy Network, APN, och fick ett långtidsavtal med landets regering.

Kopplingen till APN visade sig bli avgörande för Eriks framtid. När APN några år senare tog över Chinko blev han anställd av dem, först som ansvarig för Odzala nationalpark (i Kongo-Brazzaville). Efter ett år där gick färden vidare till nationalparken Garamba i Kongo-Kinshasa, där han blev högste operative chef. Där träffade han också sin blivande fru, Jean. Hon jobbar också för APN.

Ett meningsfullt jobb med mycket ansvar och risker

Idag koordinerar Erik skötseln av tre skyddade områden: Odzala, Pendjari och W, med bas i Benin. Över 800 anställda arbetar i dessa parker, men det är framförallt parkcheferna som rapporterar till Erik. Han är numera regionchef för African Parks APN i Västra Afrika – med sina 34 år är han organisationens yngste chef på den nivån, med en marginal på mer än tio år.

Det är ett ansvarsfullt uppdrag inom ett utmanande arbetsområde, och han har definitivt inte många nordiska kollegor.

Det är otroligt viktigt att ha en livspartner som stöder och accepterar den här sortens liv.

Livet i nationalparken kan vara otroligt vackert, men också farligt. Något Erik fick erfara på värsta tänkbara sätt för ett par år sedan. Han hamnade i en eldstrid med tjuvskyttar från Sydsudan och förlorade nästan livet.

Då var han glad att ha Jean vid sin sida.

– Det är otroligt viktigt att ha en livspartner som stöder och accepterar den här sortens liv. De flesta vill nog ha betydligt mer stabilitet. Det är såklart alltid viktigt att ha en livspartner som står en nära, men jag tror att det i vårt fall är ännu viktigare än vanligt då livet kan bli väldigt intensivt och isolerat. Vi är helt införstådd med varandras arbetsuppgifter också, och det är viktigt.

Även om hennes egen roll, som Director of Conservation and Assurance, har inneburit färre risker har hon aldrig försökt övertala honom att byta bana. Båda brinner för det de gör, och ser det som ett stort ansvar att skydda dessa naturområden.

– Man vill försöka lämna någonting efter sig som har en större mening. Vi har alla ett ansvar för att lämna jorden lite bättre än när vi kom till den. Man kan göra det på olika sätt, men min passion är för djur och naturen, och jag tror att oförstörd natur har en sån enorm vikt för hur vi ska kunna överleva i framtiden. Så jag tycker att vi alla måste göra vårt bästa för att skydda det som finns kvar. Att se hur områden som varit helt förstörda kan komma tillbaka, och hur pass snabbt naturen kan återhämta sig, har utan tvekan varit det bästa med mitt karriärval.

Inga skattebekymmer, men inte heller någon pension

Erik delar sin tid mellan Johannesburg, Västafrika och Sverige. Den officiella basen för honom och Jean är Johannesburg.

– Ungefär var tredje månad är vi i Örebro – jag har två söner där, som är 10 och 11. Det är viktigt för mig att vara med dem så mycket som möjligt. APN låter oss arbeta utanför Sydafrika sex veckor per år. Det mesta av den tiden spenderar vi i Sverige, och så tar vi det mesta av vår semester där. 

Just nu är Erik anställd på ett ettårskontrakt, men vid årsskiftet blir det permanent. APN:s huvudkontor ligger i Johannesburg, men det är en internationell organisation, så hans kontrakt reflekterar det. Skatten, till exempel, betalas i Eriks fall till stor del i Västafrika, eftersom en del av finansieringen som täcker hans ansvarsområde kommer därifrån. Hur mycket skatt det handlar om vet han inte eftersom alla löneförhandlingar och avtal gäller nettolöner. Försäkring har han ordnat på egen hand, men det är APN som står för notan.

Något inbyggt pensionssparande finns dock inte, så Erik och Jean ser till att sätta undan pengar själva varje månad. Boende betalar de själva för, men bara sedan de började jobba på huvudkontoret i Sydafrika – i Odzala och Garamba ingick bodde de på plats i parkerna. Båda två har 24 dagars betald semester per år, och till skillnad från när Erik var ansvarig parkdirektör så är han numera oftast ledig på helgerna.

Här i Johannesburg är det mesta ganska likt Stockholm, London eller Paris. Men Afrika är ju stort, och det finns lika många skillnader mellan Kapstaden och Lagos som mellan Oslo och Aten.

Kulturkrockar och socialt liv i Johannesburg

Även om Erik själv säkert upplever färre kulturkrockar än de flesta eftersom han är uppväxt i Afrika, så tror han att svenskar skulle uppleva omställningen till ett liv i Sydafrika som relativt enkel.

– Här i Johannesburg är det mesta ganska likt Stockholm, London eller Paris. Afrika är självklart stort, och det finns lika många skillnader mellan Kapstaden och Lagos som mellan Oslo och Aten. Men som svensk får man finna sig i att det mesta tar lite längre tid, oavsett var på kontinenten man hamnar. För egen del är det ingenting jag behöver tänka på – däremot blir det ganska rörigt att konstant behöva byta mellan höger- och vänstertrafik med alla resor till Afrika och Sverige.

Språkmässigt räcker engelska långt i Sydafrika, även om det finns ett flertal andra officiella språk. I Västafrika är det franska som gäller. Med de två språken klarar man sig bra på de flesta håll i Afrika, menar Erik.

– Men när jag växte upp i Centralafrikanska Republiken pratade jag Sango, ett av de lokala språken.

När man delar sin tid mellan ett flertal olika länder blir det sociala umgänget mer utspritt, och väldigt multikulturellt, men det är inget som bekymrar honom.

– Jag har vuxit upp i ett liv där man reser och flyttar mycket och gör varje ny plats till ett hem, så jag finner mig snabbt till rätta. Vänskaper tycker jag är lätta att hålla igång. Man träffas inte lika ofta, men mer genuint och intensivt, pratar mer och spenderar mer tid tillsammans. Det gäller både kollegor och vänner, och Sverige lika mycket som Sydafrika.

Dessutom, är han snabb att tillägga, har han ett behov av att vara ensam i naturen. Fritid handlar först och främst om att komma så långt bort från datorskärmen och andra människor det bara går. Ut i naturen, till något av naturreservaten, för att vandra och utforska. Fast gärna med Jean, såklart.

Eriks tre tips om du besöker Sydafrika

  1. I Johannesburg: 44 Stanley Avenue, ett område som har det mesta i restaurang och caféväg.
  2. I närheten: Mahalisberg Private Game Reserve, 2 timmars körning, fantastiskt för vandring om man vill komma bort från staden ett tag.
  3. Längre bort: Ghonorezou National Park, Zimbabwe – det ligger 8 timmar bort, men är ett av våra favoritområden.

Vad gillar du bäst, alternativt sämst, med att bo i Sydafrika?
Bäst är utan tvekan vädret. 360 dagar solsken om året. Sämst? Nedskräpningen. Återvinningssystemen fungerar inte alls här, det är tråkigt.

Vad skulle du säga till någon som är orolig över en flytt till Sydafrika?
Tro inte allt du hör. Det farligaste du kan göra här, precis som på de flesta andra platser i världen, är att köra bil, röka eller äta alltför onyttig mat. Det är sällan något exotiskt som är särskilt farligt.

Vad saknar du från Sverige? 
Kalles Kaviar! Man kan faktiskt köpa kantareller här. Men inte Kalles Kaviar... Utöver det: svensk sommar. Allemansrätten. Renligheten. Civilkurage – att alla tar ansvar att ta hand om landet. Det är ovanligt, och speciellt.

Ditt bästa råd till någon som vill flytta till Sydafrika, eller något av de andra afrikanska länder du bott i?
Allt tar sin tid. Ha tålamod.