Från reseledare till framgångsrik företagare i Mongoliet

När Jan Wigsten först kom till Mongoliet var det som reseledare i ett ganska slutet kommunistiskt land. På de 40 åren som gått har han lärt sig en hel del: om kulturen, naturen och att driva företag i ett land under intensiv utveckling.

Det känns smått surrealistiskt att sitta och lyssna på Jans klingande gotländska mitt i den mongoliska ödemarken, antagligen så långt man kan komma från en havskust.

– Men Mongoliet är lite som ett hav, resonerar han. Fast ett hav av gräs och sand.

Han har onekligen en poäng. Framförallt västra Mongoliet består av till synes oändliga, glest befolkade vidder. Han sitter intill en liten sjö med god uppsikt åt alla håll, men ingenstans skymtar något tecken på annan mänsklig närvaro. Det är här denna 64-åriga gotlänning känner sig som mest hemma.

Det är fyrtio år sedan Jan var här första gången. Det var juni 1980, och Jan fick som den yngste av reseledarna där han jobbade välja resor sist. Han blev tilldelad Mongoliet i kombination med Sovjetunionen. På den tiden fick man bara besöka ett fåtal platser i landet, men i samband med Sovjets kollaps och Berlinmurens fall öppnades även Mongoliet upp.

– 1990 efterfrågade reseklubben Scandinavian Geographic Society en pionjärresa till Mongoliet. Då statsapparaten kollapsat i Mongoliet sköt vi upp resan till 1992, och då hann det bli två grupper med mestadels svenska resenärer. Vi for till helt nyöppnade delar av landet, bl.a. Hövsgölsjön och Hovd ute i väst. Jag fick i slutet av resorna ett förslag av lokalguiden att starta en ”joint venture”-firma (samriskföretag) – Nomadic Journeys.

Jag fryser mera på Gotland än i Ulaanbaatar, trots att den senare är jordens kallaste huvudstad.

Från starten 1993 utvecklades Nomadic Journeys till ett av de främsta reseföretagen i Mongoliet. 2015 köpte Jans mongoliska partners ut honom, och han har istället utvecklat 360° Mongolia, där han organiserar skräddarsydda expeditioner runt om i Mongoliet sommartid. Själva planeringen gör Jan från sin vintertidsbas i Visby. Därifrån har han även tagit sig an diverse konsultuppdrag åt bland annat Världsbanken, Conservation International och Världsnatursfonden. Men det är resorna till Mongoliet han älskar.

– Jag använder Nomadic Journeys för alla tjänster inom landet, så jag har nu blivit deras kund!

Annorlunda företagande och arbetskultur

Jan har under alla år haft företag i både Mongoliet och Sverige, och skillnaderna har varit stora. Inte minst då kommunismen upphörde så plötsligt.

– Företagandet i Mongoliet var experimentellt till en början. Samhällsstrukturen var ju helt upp och nervänd och mongolerna kastades från planekonomi in i marknadsekonomi. Investeringsbehovet var enormt, och allt måste införskaffas. Vinstmarginalerna återinvesterades i landet. Valutan hade tappat sitt artificiella värde från kommunisttiden, och gick från 1.87 tögrög (MNT) på en dollar till drygt 1000 MNT. Allt skulle byggas upp på ett nytt sätt. De första tio åren karakäriserades av avsaknad av processer. Gradvis har landet formaliserats, som mest under president Elbegdorj, och för några år sedan dök det plötsligt upp lagar och regler ingen hade brytt sig om tidigare. Idag är Mongoliet en marknadsekonomi och ett slags demokrati.    

I Mongoliet använder folk inte almanackor, man planerar inte sin tid flera veckor i förväg. Ingen ordnar fler möten än vad man kan hålla i huvudet.

Arbetskulturen i Mongoliet är svår för välorganiserade och långtidsplanerande nordbor att anpassa sig till, tror Jan.

– De är liksom varandras motpoler. Den största skillnaden är avsaknaden av almanackor i Mongoliet. Man planerar inte sin tid flera veckor i förväg. Ingen ordnar fler möten än vad man kan hålla i huvudet.

Större företag och myndigheter har nu assistenter och sekreterare som ordnar tiderna med kort varsel, förklarar han, men menar samtidigt att detta inte nödvändigtvis är ett sämre arbetssätt, utan snarare betyder att det egentligen är lättare få till viktiga möten med kort varsel än i Sverige. Som arbetsledare innebär det man måste göra sig tillgänglig då folk kommer. Samtidigt kan det vara svårt att hänga med.

– Man börjar möten här med det önskade resultatet, och struntar i teorin om hur man kommer dit. Det är mycket förvirrande för utlänningar, och det är bland annat därför vi har inte haft andra utlänningar än jag själv i Nomadic Journeys. Förutom att vi haft chilenska, nyzeeländska och amerikanska flugfiskeguider, eftersom mongolerna är fantastiska till häst men inte hantera båtar, älvar och fiske. 

Skatt och pension i Mongoliet – lite amerikanskt, lite lotteri

Skattemässigt finns det en hel del fördelar med Mongoliet, bland annat en inkomstskatt på endast 10 procent. Men skattemyndigheterna är inte att leka med.

– I Sverige är Skatteverket himmelriket, de ger råd och tips. I Mongoliet är det snarare skatteindrivning. En person kommer från Skatteverket till firman mitt i vintern och på amerikanskt manér går denne igenom bokföringen. Det finns skattesatser, men jag har aldrig blivit klok på hur man kommer fram till hur mycket som ska efterbeskattas. Man måste betala skatt för att behålla sina licenser att driva företag, helt enkelt. De sista fem åren har det blivit mycket mera sofistikerat, och jag är inte så insatt hur det egentligen är nu längre eftersom vi har andra som sköter det.

Däremot finns det andra innovationer som han tycker är till stor hjälp.

– Momsen här är 15 procent, och numera har man ett mycket raffinerat momssystem där alla kvitton har en QR-kod. Via en app kan man skanna QR-koden från kvittona, och därmed delta i ett lotteri, och så får man återbäring 2 procent. Det blev ett bra sätt formalisera transaktioner och få in moms, något som varit ett stort problem tidigare.

Pensionssparande är mycket viktigt för många i Mongoliet, något som delvis är en kvarleva från kommunisttiden. Men de flesta äldre, som pensionsparade under Sovjetperioden, förlorade nästan hela pensionsfondernas värde. 1.87 MNT var värt en dollar under i slutet av 80-talet, men idag är växelkursen ungefär 2673 MNT per dollar. Pensionssparande betalas in direkt av företagen då skatt dras. Frilansare kan välja att behålla pengarna eller betala in själva. Men dessvärre är arbetslösheten stor, berättar Jan, med stora ungdomskullar som inte får jobb.

Livet i Ulaanbaatar – boende, sjukvård och väder

Ulaanbaatar har drygt en miljon invånare – ungefär en tredjedel av Mongoliets befolkning. Många bor i ”gerts”, traditionella bostäder som påminner om samernas kåtor. Att hitta bostad är dock inget problem, även för den med västerländska preferenser:

– Just nu finns det mycket tomma lägenheter att köpa eller hyra. 85 kvadrat möblerat kostar ca 6000kr i månaden.

Sjukvården, något många utlänningar oroar sig över, är förvånansvärt bra numera.

– Den var helstatlig under sovjetperioden förstås, och under nittiotalet var det katastrof. Nu växer sjukvårdssektorn och det kända thailändska sjukhuset Bumrungrad har investerat i ett sjukhus med mongoliska partners. Primärsjukvården på de små privata sjukhusen är bättre än i Sverige, och jag försöker ordna med enklare undersökningar i Mongoliet hellre än i Visby, trots att det är där jag bor mest.

Tillgången till vården är det däremot si och så med. Få privatpersoner försäkrar sig, och privat sjukvård är inte tillgänglig för oförsäkrade och de som inte kan betala för sig. Men priserna är ändå ganska låga och liknar de thailändska. De som är årsanställda på 360° Mongolia och Nomadic Journeys har alltid försäkringar genom firman, vilket täcker det elementära.

Ett problem i Ulaanbaatar är luftföroreningar, främst om vintern när de flesta använder sig av träkol för värme och matlagning. En annan utmaning med livet i Mongoliet är onekligen vädret, säger Jan. Ulaanbaatar har ungefär 274 soldagar om året, men är också jordens kallaste huvudstad. Det är smällkallt och blå himmel nästan vintern igenom. Genomsnittstemperaturen över året ligger på ca 2 minusgrader, vilket är samma som i Kiruna. Men Kiruna ligger närmare havet, med mycket nederbörd i form av snö, medan Mongoliet har det mest inbitna fastlandsklimatet i världen. Det är därmed ganska torrt om vintern, så köldfaktorn är låg.

– Jag fryser mera på Gotland än i Ulaanbaatar, trots temperaturskillnaden. Sedan är snön i Mongoliet fluffig och torr, så den bär dåligt för skidor. Men långfärdsskridskor är fantastiskt.

Tre tips i och kring Ulaanbaatar

  1. Jalman Meadows, ca 3,5 timmars bilfärd nordost om Ulaanbaatar är en ”boutique ger camp”, alltså en lyxig variant på boende i mongoliska tält. Dit åker jag om jag ska producera texter och jobba ostört. Fantastisk natur för promenader eller ridtur.
  2. Man äter väldigt lite fisk i Mongoliet, men Nazca Restaurant, som drivs av en peruansk kock, är en klar favorit för middagar. De har en mycket fin ceviche – en kryddig lime-marinerad fisk.
  3. De bästa ostprodukterna hittar man på MACU Fromagerie, som drivs av en amerikansk Vietnamkrigsreporter. Där finns egentillverkad ost av alla slag, samt vin, och de håller på att etablera 100 mikromejerier runt om i landet.

Språk och socialt umgänge

Det finns vissa likheter mellan Sverige och Mongoliet rent socialt, tycker Jan. Bland annat värderar mongolerna främst kärnfamiljen och de vänner de skaffade sig under studietiden. Men det finns mycket få skandinaver i landet.

– Ja, hembygdsföreningen är liten... Jag umgås rätt mycket med spansktalande, då jag själv pratar spanska. Flera kubaner och peruaner kom tidigt hit från Moskva, efter glasnost och perestrojka, med mongoliska hustrur. Deras barn är nu vuxna. Och med åren har jag blivit en slags mentor till flera mongoler som lärt sig saker och ting av erfarenheter jag tog med mig utifrån. Och vi umgås.

När det kommer till det mongoliska språket har han dock en mycket bestämd åsikt.

– Språkhindret är oöverkomligt, så man blir beroende av språkhjälp. Det är inte ett indo-europeiskt språk så det är inte enkelt att lära sig. Det är mer släkt med finska och samiska än med svenska, franska eller hindi.

Men hur tror han att det hade varit om han flyttat till Ulaanbaatar idag och inte för nästan trettio år sedan?

– Intressant fråga. Jag kan inte tänka tanken riktigt. Mycket har blivit lättare under senare tid, och språkkunskaperna här ökar i de yngre generationerna som växer upp. Mongoler som har jobbat utomlands är hemkära och flyttar hem. Så det är nog lättare att komma hit som utlänning nu.

Finns det bra skolor, om man flyttar till Ulaanbaatar med familj?
Det finns flera bra internationella skolor, men terminsavgifterna är höga.

Vad tror du de vanligaste kulturkrockarna är?
Allt…!

Vad är bäst och sämst med att jobba i Mongoliet?
Det bästa är personalen. Det är inte kulturellt korrekt att beklaga sig. Det är så positiv stämning. Sämst är investeringsklimatet på landsbygden, kopplat till korruption, politikerberoende och att den offentliga sektorn inte har insikt i hur ett marknadsekonomiskt samhälle ska och bör fungera.