Global identitet – en utmaning eller ett privilegium?

I en allt mer globaliserad värld är det en tillgång att känna sig hemma överallt. Enligt forskaren Johan Lindell är det främst en privilegierad grupp människor som uppfattar sig som kosmopoliter. Men den globala identiteten ger inte alltid avkastning i hemlandet.

När SOM-institutet i Göteborg för ett par år sedan skickade ut en enkät till svenskar i hela världen var det en unik möjlighet att få veta mer om utlandssvenskarna, vars tankar och åsikter om samhället tidigare varit nästan okända. Svaren samlades och analyserades i antologin “Svenska utlandsröster”.

En av författarna är Johan Lindell, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Karlstads universitet. Tillsammans med sin kollega André Jansson ville han undersöka hur utlandssvenskarna såg på sig själva. Identifierar de sig som världsmedborgare och kosmopoliter? Vad är det som avgör upplevelsen av världsmedborgarskap?

– Vi tycker det är intressant eftersom det är en känsla som värderas mer och mer. Man pratar om kosmopolitism som att det har blivit en tillgång i olika delar av samhället. Det är värdefullt att ha utlandserfarenhet och att prata olika språk, säger Johan Lindell.

I påståendet 'jag är världsmedborgare' svarade 35 % att det stämmer helt. Totalt 79 % svarade att det stämmer helt eller ganska bra.

Supermobilitet – viktigaste faktorn till att bli världsmedborgare

Det visade sig att majoriteten av utlandssvenskarna känner sig som världsmedborgare. I påståendet ”I vilken utsträckning stämmer följande: Jag är världsmedborgare” svarade 35 procent att det stämmer helt. Totalt 79 procent svarade att det stämmer helt eller ganska bra. Bara fem procent angav att de inte alls känner så.

Johan Lindell och André Jansson tittade också på vilka faktorer som spelar roll för upplevelsen av världsmedborgarskap. De kunde konstatera att personer som bott utomlands länge känner sig alltmer hemma i landet där de bor. Däremot gör inte utlandsboendet i sig att de känner sig mer som världsmedborgare.

– När vi kontrollerar för olika faktorer ser vi att det främst är den så kallade supermobiliteten som spelar roll, det vill säga att ha bott i flera olika länder utanför Norden och att ofta resa mellan länder. Då känner man sig som världsmedborgare, säger Johan Lindell.

Det visade sig också att den supermobila gruppen generellt har högre utbildning än andra utlandsboende, vilket antyder att de kommer från mer priviligierade förhållanden.

– Det spelar en indirekt roll. Den supermobila gruppen har ett priviligierat habitus som gör att de nästan är förprogrammerade att ge sig ut i världen.

Begreppet habitus myntades av den franske sociologen Pierre Bourdieu och syftar på ett sätt att vara, tänka och göra val som formas genom uppväxtmiljön och exempelvis den högre utbildningen. Johan Lindell menar att de supermobila personerna ofta kommer från akademikerhem där föräldrarna bott utomlands eller rest mycket, vilket får barnen att se det som naturligt att röra sig utomlands.

Johan Lindell hänvisar till studier i Danmark och Schweiz som kommit fram till att en kosmopolitisk inställning med exempelvis utländsk examen och språkkunskaper har blivit en allt mer värdefull tillgång för att nå högre positioner i samhället.

– Det utspelar sig statusstrider i samhället hela tiden. I de här statusstriderna, där man vill visa att man är något annat än det lokala, blir världsmedborgarskapet ett vapen. Om det förr gav kulturellt kapital att ha koll på finkultur, så motsvaras det allt mer av världsmedborgarskap idag.

Det är ett existentiellt perspektiv, att inte känna sig hemma i det som ska vara hemma. Det har inte bara att göra med att man varit i en viss kultur, utan också att man ofta har klättrat på samhällsstegen.

Global inställning krockar med lokala nätverk

Samtidigt är det inte säkert att världsmedborgarskapet värderas på samma sätt hemma i Sverige som ute i världen, menar Johan Lindell. Det lokala och det globala utgör olika områden, och vad som är värdefullt på ett område behöver inte vara värdefullt på ett annat. Det visar bland annat en tysk studie från 2016 som beskriver svårigheten att återvända till sin gamla hemstad efter att ha varit ute i världen och skaffat sig kosmopolitiska erfarenheter. 

– Det är ett existentiellt perspektiv, att inte känna sig hemma i det som ska vara hemma. Det har inte bara att göra med att man varit i en viss kultur, utan också att man ofta har klättrat på samhällsstegen. Sedan kommer man hem till en plats där ens nya värderingar inte delas. Det är inte bara ett resande i världen utan också en social resa, säger Johan Lindell.

För den som försöker återvända in på arbetsmarknaden i sitt gamla hemland kan det kosmopolitiska kapitalet därför konkurreras ut av lokalt nätverkskapital, enligt Johan Lindell.

– Den svenska arbetsmarknaden är ganska inställd på kontakter. Det lokala, sociala nätverket är fortfarande det viktigaste för att få ett jobb i Sverige.