Från medföljande till lärare på skola i Rwanda

När Johan Dahlstrand kom till Kigali i Rwanda för två år sedan var han medföljande utan jobb. Nu är han lärare på Rwandas största skola, en internationell privatskola där ambitionen och disciplinen blev lite av en kulturchock.

Solen har just hunnit gå ner när vi ses hemma hos Johan Dahlstrand i Rwandas huvudstad Kigali. Omkring oss böljar de gröna kullarna, där belysningen nu börjat tändas, med ett glitter som breder ut sig över dalen framför terrassen. Barnen hoppar studsmatta en stund, innan de går in i huset och slår på ett svenskt barnprogram på tv. Så långt är allt ungefär som det skulle kunnat vara i Sverige. Men det här är centrala Afrika, långt ifrån det som för två år sedan var hemma.  

När Johan Dahlstrand kom till Kigali var det som medföljande till en partner som fick jobb i Kigali. Ett liv som kunde bli ganska ensamt.

– Man lämnar sitt sociala sammanhang och sitt jobb, men följer med någon som får allt det där på plats. Samtidigt har man personal som sköter mycket hemma, så det är lätt att bli sysslolös. Det kan vara jobbigare än man tror, säger han och serverar kaffe på terrassen.

Vägen till jobb gick genom kontakter

Genom en grupp pappor som ”träffas och pratar strunt varje tisdagskväll” lärde han snart känna lite folk. Dessutom är expatvärlden i Kigali ganska liten, konstaterar Johan, och andra som hamnat här av liknande skäl är ofta kontaktsökande. Så visst går det att få vänner, även utan att ha ett jobb. Det gäller bara att vara beredd på att det då och då händer att de nyfunna vännerna flyttar vidare.

I Sverige hade han jobbat som gymnasielärare, så det var på skolorna han började söka jobb. Men till en början var det svårt.

– Har man inget jobb får man inget jobb. Det gäller att ha kontakter, och jag skickade ut mitt cv på vinst och förlust. Sedan hade jag turen att träffa en som jobbade på en skola, precis när de hade behov av en till lärare, säger Johan Dahlstrand.

Lärare på privatskola i Kigali

Idag jobbar Johan som lärare i historia och business studies på Green Hills Academy – en internationell privatskola som är Rwandas största skola med sina cirka 1 700 elever. De flesta eleverna är från Rwanda, en del kommer från grannländerna, och en mindre del från andra länder. Ambitionsnivån hos eleverna är hög, många siktar på att söka till prestigefulla universitet.

– Alla vill visa framfötterna och engagera sig i klubbar eller hålla på med sport, för det ser bra ut att ha med i sin ansökan. I Sverige kan det vara svårt att få någon att ställa upp i klassrådet. Här räcker alla upp handen och vill vara med, säger Johan Dahlstrand, och tar sig an yngste sonen, treårige Rocky, en stund. Han kommer ut på terrassen och försöker förhandla till sig godis, men möter på motstånd och dessutom information om att middag snart är på gång.

Storasyskonen Lilybell, 8, och Eyvind, 6, som snart också kommer ut, tillbringar dagarna på en Montessoriskola i närheten.

– Det var den skola som kändes mest lik den svenska och lite mindre strikt än de andra. Det var ju en omställning för dem bara att flytta hit, så den passade bäst, säger Johan.

När vi nästa dag träffar honom i skolan där han jobbar som lärare har han för dagen med sig sin Obi-Wan Kenobi-kostym, det vill säga en brun rock med huva. Det är ju trots allt klä-ut-sig-dag, men de flesta av eleverna utnyttjar dagen till att klä sig i helt vanliga kläder, istället för den annars obligatoriska skoluniformen. Men få verkar ha någon koll på Star Wars, och de flesta undrar nog varför deras lärare har en brun morgonrock på sig över de vanliga kläderna. Anledningen till den annorlunda klädkoden för dagen är en insamling till en fattigare skola i Kigali. Den som klär ut sig tar med sig en summa till insamlingen, och den som kommer i skoluniform måste betala det dubbla.

Strikt skola och delat samhälle i Rwanda

Att börja undervisa på Green Hills innebar lite av en kulturchock för Johan Dahlstrand. När han tittade in i en del andra klassrum såg han hur eleverna satt rakryggade som statyer inför lärare de var lite rädda för. Så ville han inte ha det. Men att komma och köra den svenska stilen direkt var inte helt lätt.

– När jag var lite lös i kanterna visste de inte riktigt hur de skulle bete sig. Det blev lite stökigt ett tag när jag hade en ny klass. Jag fick bli lite striktare i några veckor innan de förstod hur jag var och ville ha det. Jag vill ju att de ska ifrågasätta och tänka själva.

Skolan är också en mer hierarkisk arbetsplats här jämfört med i Sverige. Det finns en tydlig rangordning, där alla anställda inte är med i beslutsprocessen på samma sätt som Johan är van vid hemifrån.

– Överlag är stämningen mellan kollegorna mer formell också. Det tog det lite tid att vänja sig vid, säger Johan Dahlstrand och konstaterar att den strikta linjen i skolan återspeglas även i andra delar av samhället.

Säkerhetsfrågan är aldrig ett problem här. Du kan röra dig ute, även på natten. Självklart kan du råka ut för en ficktjuv eller andra stölder, men jag har aldrig ens hört talas om någon som utsatts för ett våldsbrott.

Säkert och tryggt – men med stora klasskillnader

Det strikta upprätthållandet av lagar är dock något som är välkommet efter år av osäkerhet, och inte minst det blodiga folkmordet som inträffade år 1994. Sedan dess har Rwanda byggts upp till en säker plats, med strikta lagar och regler och en byggsektor som jobbar för högvarv. Målet är att bli det minst korrupta och mest framgångsrika landet i regionen, eller kanske hela Afrika.

Här sitter fartkameror längs vägarna, och att ens försöka muta en polis är en dålig idé. Faktum är att det är förbjudet för poliser att ha pengar på sig, och får man böter sker det alltid via bankinbetalning. Det brukar suckas och skojas om det i grannlandet Uganda, att det är omöjligt att förhandla med poliser i Rwanda. Och jämfört med ett annat grannland, Demokratiska Republiken Kongo, är infrastrukturen och säkerheten en dröm.

– Säkerhetsfrågan är aldrig ett problem här. Du kan röra dig ute, även på natten. Självklart kan du råka ut för en ficktjuv eller andra stölder, men jag har aldrig ens hört talas om någon som utsatts för ett våldsbrott, säger Johan Dahlstrand.

Samtidigt finns stora klasskillnader mellan fattiga och rika.

– Det är enorma skillnader. Men det vill de gärna inte visa upp. Man bygger väldigt mycket och väldigt fint, nya hotell och restauranger. Men i Kigali finns kanske 5 000 personer som har råd att gå på dem. Så det är som att bo i en liten by. Om du går på en klubb som är populär så är det alltid folk du känner igen, trots att det egentligen är en miljonstad.

Har själv köpt in projektor och skrivare 

Även om Green Hills är en skola för elever från familjer med högre inkomst finns en del att önska vad gäller utrustningen. Johan har köpt en egen skrivare i Sverige, som han tagit med och ställt i sitt klassrum, för att slippa krångla med de få och dåligt fungerande som finns. Projektor och högtalare har han också bekostat själv.

Utländska lärare på skolan har oftast högre lön och rätt till bidrag för boende, men eftersom Johan blev anställd lokalt och redan bodde här, fick han inget bostadsbidrag. Kontraktet är ändå bra, konstaterar han, och menar att han gärna skulle fortsätta att jobba på andra internationella skolor i framtiden.

– Att ha eleverna väger upp det som är tungrott på skolan. De är rara, trevliga och ambitiösa. Det känns givande och kul att undervisa.

Johans 3 restips i Rwanda

  1. Minnena av folkmordet – Kommer man till Rwanda måste man besöka några minnesplatser om folkmordet 1994, även om det är jobbigt. I Kigali rekommenderar jag Genocide Memorial och en dryg halvtimme utanför stan finns kyrkorna i Nyamata och Ntrarama som båda är väldigt starka upplevelser.
  2. Nattliv och folkliv – Området Nyamirambo i Kigali är värd ett besök. Det är förhållandevis fattigt och det traditionellt muslimska området i stan. Det är väldigt folkligt och paradoxalt nog är det här nattlivet som mest pulserande. En fascinerande mix. Från Nyamirambo kan man gå upp på Mount Kigali där man har en majestätisk utsikt över stan.
  3. Lake Kivu – En helg vid Lake Kivu är alltid en favorit om man vill lämna Kigali en stund och bara slappa på stranden. Känner man sig äventyrlig kan man korsa gränsen till Kongo och klättra upp på vulkanen Nyiragongo och övernatta vid världens största aktiva lavasjö. En upplevelse man aldrig glömmer.

Hur ser lönen som lärare och prisläget i Rwanda ut?

– Jag får ut cirka 10 000 kronor i månaden. Jag har ändå råd att äta ute och ta en öl oftare än i Stockholm. Man betalar ungefär 60 kronor för en måltid, eller 25 kronor om det är ett enklare ställe. En helkväll på ett lokalt ställe går på en hundring. Men på ”finare” ställen går det på det femdubbla.

Hur fungerar skolsystemet och skolavgifter i Kigali?

– Barnen börjar i ettan här när de är sex år. Våra barns skolavgifter på Montessoriskolan är ungefär 16 000 dollar per år och barn. På den internationella skolan där jag jobbar kostar det ungefär 4 500 dollar per år och elev.

Hur är det med arbetsrätt och arbetsvillkor i Rwanda?

– De är rätt strikta med arbetsrätten här. Anställda har bra villkor och förmåner och man kan inte bli sparkad och tvingad att gå på samma dag, som det är i en del länder. Det ska finnas giltiga skäl till uppsägningen och man har till exempel rätt till betald sjukledighet.

Hur fungerar sjukvården och sparandet till pension i Rwanda?

– Sjukvård är dyrt i Rwanda och hamnar du på sjukhus måste du betala för allt från personalens plasthandskar till varje liten injektion du får. I kontraktet har jag en sjukvårdsförsäkring som betalar delar av viss sjukvård. Det är välkommet, men det är inte obligatoriskt att arbetsgivare ska ge det. Pension får vi däremot inte, det sparar jag ett privat sparande för hemma i Sverige.  

Är det svårt eller lätt att hitta boende i Kigali?

– Det är rätt lätt att få boende i Kigali, men det är ofta oproportionerligt dyrt med tanke på övriga kostnader. Det går att hitta billigt boende men då får man räkna med att bo väldigt enkelt, till exempel utan varmvatten och kök, eller i utkanten av stan. För utlänningar trissas gärna hyrorna upp en del. Behöver man något möblerat och hyfsat centralt så får man ofta räkna med i alla fall 1 500 dollar i månaden. Därför är det vanligt att expats här, i alla fall de som inte har familj och barn, delar hus.