Jobb i Kongo och flera års erfarenheter från Tanzania

När Johanna Bergsten anställdes som regionkoordinator för PMU i Kongo fick hon inte bara lära sig jobbet, utan även hur hon skulle agera i farliga situationer. Morgonen efter vår intervju utbröt strider i hennes bostadsområde och situationen blev plötsligt verklig.

Det är kväll och mörkret har sänkt sig över Orchid Hotel, som ligger inbäddat i grönska vid den vackra Kivusjön. Johanna Bergsten har just varit på en resa i regionen och kommer direkt till vår intervju från flygplatsen i Kamembe i Rwanda, bara några kilometer härifrån. Det är dit de flesta flyger när de ska ta sig till staden Bukavu i Sydkivuprovinsen i östra Kongo. Den här delen av landet har stått i centrum för flera blodiga krig och konflikter, som lämnat efter sig sargad infrastruktur, starka motsättningar och stor fattigdom, samtidigt som regionen är en av de rikaste i världen när det gäller tillgången till mineraler.

Det finns med andra ord anledningar till att hennes arbetsgivare PMU, Pingstmissionens Utvecklingssamarbete, är verksam i området.

– Jag är regionkoordinator för vår verksamhet i Kongo och Burundi och chef för kontoret här. Att vi har kontoret just här i Bukavu finns det en historisk bakgrund till. PMU har funnits här länge, säger Johanna Bergsten.

Redan 1920 etablerade den svenska pingströrelsen sitt biståndsarbete i östra Kongo, med stöd till den kongolesiska pingströrelsen, som än idag bedriver ett omfattande socialt arbete, med allt från skolor och universitet till sjukhus. Bland annat grundades det kända Panzisjukhuset i Bukavu 1999, av den mångfaldigt prisbelönte gynekologen Denis Mukwege, med stöd från bland annat PMU, tillsammans med Läkarmissionen och Sida.

Tidigare jobb i Tanzania

I september 2017 flyttade Johanna Bergsten från Stockholm till Bukavu. Men det var inte första gången hon gav sig av till ett uppdrag på den afrikanska kontinenten. Redan 2003 kom hon till Tanzania för första gången, genom en resande folkhögskola. Genast visste hon att hon ville tillbaka, och så blev det. Under några år hade hon flera praktikuppdrag i Tanzania, och pluggade även där. Sammanlagt blev det fyra år i landet, och under tiden lärde hon sig också swahili – något hon har stor nytta av i östra Kongo.

I båda länderna finns det mycket korruption och är väldigt hierarkiskt. Men i Kongo är det ändå lite mer avslappnat på vissa sätt, och trots många år av krig finns det fantastiskt många engagerade människor.

– År 2013 fick jag jobb för en svensk organisation för personer med intellektuell funktionsnedsättning som hade projekt i Tanzania och Rwanda. Det jobbade jag med i fyra år, och reste till Östafrika flera gånger per år, säger Johanna.

När hon sökte jobbet på PMU ville hon ha en ny utmaning.

– Jag var inte intresserad av att flytta till Afrika bara för sakens skull, utan jag ville ha en speciell utmaning. Det är ju en viss uppoffring att bo här, och jag ville det skulle ge något nytt.

På vissa sätt är det lättare att jobba i Kongo än i Tanzania, menar Johanna Bergsten.

– I båda länderna finns det mycket korruption och är väldigt hierarkiskt. Men i Kongo är det ändå lite mer avslappnat på vissa sätt, och trots många år av krig finns det fantastiskt många engagerade människor. Men det finns mycket som är svårare också. Ska man jobba här måste man gilla läget och vara flexibel, kunna planera om, alltid ha en Plan B, C och D, och inte bli arg för att saker blir försenade.

Hennes arbete handlar om att stötta den lokala samarbetspartnern BUCOP, som genomför PMU:s projekt, med pengar främst från Sida, men även Radiohjälpen och andra givare. Hon stöttar och coachar dem i deras rapportering och projektplanering, och blir på det viset en länk mellan huvudkontoret och den lokala verksamheten i Kongo. Detsamma gäller för samarbetet med partnerorganisationen i Burundi.

– Jag hjälper dem så att de kan leva upp till kraven som Sida ställer. Det här är ett av världens fattigaste länder. Det är ganska rörigt, så det är en utmaning.

Det var mycket säkerhetsrutiner att gå igenom innan. Att alltid ha en grab-bag eller run-bag med sig till exempel, och om att ge första hjälpen. Jag ska alltid rapportera till huvudkontoret i Sverige om var jag är, och man kan inte gå ute på gatorna efter sex på kvällen och inte åka bil efter nio.

Kontoret ligger i det gamla svenska missionscentrat, som även periodvis har fungerat som konsulat. Eftersom elförsörjningen ofta inte fungerar är det viktigt att ha batteri-backup till datorerna, både hemma och på jobbet.

– Hos mig finns det nästan alltid el mellan halv sju och nio både morgon och kväll. På kontoret är det lite mer sporadiskt.

Säkerhetsrutiner för att bo i hardshiplandet Kongo

Som förberedelse inför jobbet i Kongo var Johanna Bergsten på PMU:s huvudkontor i Stockholm i ett par månader. Där fick hon kunskap om organisationen, projekten och rutinerna. Inte minst handlar det förstås om att bli insatt i säkerhetsrutinerna.

– Det var mycket säkerhetsrutiner att gå igenom innan. Att alltid ha en grab-bag eller run-bag med sig till exempel, och om att ge första hjälpen. Jag ska alltid rapportera till huvudkontoret i Sverige om var jag är, och man kan inte gå ute på gatorna efter sex på kvällen och inte åka bil efter nio.

Johanna har också en hel del kontakt med andra organisationer som till exempel FN och INSO (International NGO Safety Organisation), inte minst när det gäller att samla in information om säkerhetssituationen. Strax innan vi ses har hon varit på en säkerhetskurs i Zambia, anordnad av Act Alliance.

I Stockholm hade jag 45 minuter till jobbet, här har jag tio minuter. Jag ville komma ifrån det fullpackade livet jag levde. Bara kunna ta det lugnt på kvällarna. Nu läser jag böcker, pratar mer i telefon, umgås med nya vänner och tränar, fast hemma förstås. Det blir en annan dygnsrytm där jag går upp tidigare och i säng tidigare.

På grund av det förvärrade säkerhetsläget har hon innan vår intervju inte kunnat besöka något av de flera projekt som PMU stöttar i östra Kongo. Det handlar bland annat om demokratiprojekt, försörjning, hälsa, mödrahälsovård och miljö, och jordbruksstöd till internflyktingar.

– Rebeller intog Uvira, och då blev det helt stopp där. Runt Panzi har det också varit oroligt. Jag har bara kunnat vara i stan, och det är förstås inte så kul och hållbart om man inte kan åka på fältbesök på ett år. Men vi hoppas att det ska bli lugnare.

Det sociala livet på plats i Bukavu har trots säkerhetssituationen varit en positiv upplevelse.

– Alla är otroligt öppna och vänliga, både kongoleser och andra utlänningar. Jag äter lunch med några amerikaner från en organisation varje vecka. Vid kontoret finns ett guesthouse med långtidsboende, så där har jag också träffat folk, och de har varit väldigt hjälpsamma. Alla här inser att vi behöver varandra. Det är fint. Och eftersom min kristna tro är en stor drivkraft tycker jag att det är värdefullt att arbeta i ett sammanhang där den får vara en naturlig del, säger Johanna, och konstaterar att en annan fördel är tiden hon får över:

– I Stockholm hade jag 45 minuter till jobbet, här har jag tio minuter. Jag ville komma ifrån det fullpackade livet jag levde. Bara kunna ta det lugnt på kvällarna. Nu läser jag böcker, pratar mer i telefon, umgås med nya vänner och tränar, fast hemma förstås. Det blir en annan dygnsrytm där jag går upp tidigare och i säng tidigare.

När säkerheten sätts på prov mitt i Kongos konflikter

När vi säger hejdå på hotellet vid sjön åker Johanna hem till sin lägenhet, som ligger ganska nära. Nästa morgon vaknar vi till något som låter som en bomb, följt av ljudet av skottlossning. Automateld och granatkastning pågår ute på udden, där Johanna Bergsten bor.

Hon kommer i kontakt med svenska ambassaden i Kinshasa, och med sin arbetsgivare PMU, men måste stanna inne hela dagen, i det säkraste utrymmet i huset, medan skottlossningen pågår på gatan utanför.

Det visar sig vara en konflikt som blossat upp mellan den avsatta regionala chefen för antikorruption inom gruvnäringen, och guvernören. Antikorruptionschefen, som förlorat sitt jobb ett par dagar tidigare, vägrar låta sig avväpnas, och i flera timmar pågår eldgivning mellan hans privatarmé och den officiella arménNär vi återkopplar med Johanna flera veckor senare säger hon att hon att det var en påfrestande upplevelse, men att hon fått bra uppbackning av arbetsgivaren, ambassaden och säkerhetsorganisationen INSO.

– Det var en engångshändelse som var fruktansvärd men som inte kommer ske igen på samma sätt. Jag var kvar i Bukavu i tio dagar efteråt, men har sedan åkt lite fram och tillbaka till Rwanda, Burundi och även Nairobi på konferens, och nu känns det mycket bättre, säger hon.

Johanna Bergstens restips i närheten av Bukavu

  1. Bukavu ligger vid Kivusjöns södra spets där Rusizifloden rinner ut och bildar gräns mellan Demokratiska republiken Kongo och Rwanda. Rwanda är ett säkert och vackert land att resa i, men räkna inte med att alla kan engelska.
  2. Någon kilometer från gränsen på Rwandasidan ligger fina Emeraude hotell med stor terrass och balkonger mot sjön och en fantastisk utsikt. Där går det även att ta en båttur och att bada.
  3. I och nära Nyungwe forest finns det flera hotell i olika prislägen. Här kan du förutom att ägna dig åt vanlig vandring även till exempel se schimpanser och utmana höjdskräcken i en ”canopy walk” 50 meter ovanför marken.

Vem står för boendet i Kongo?

– PMU står för hyran. Säkerheten är så god som den kan vara i Bukavu. Jag har vakter dag och natt och bor bredvid FN-basen vid Kivusjön, i den delen av staden som är närmast Rwanda.

Vad har du för förmåner i ditt utlandskontrakt?

– All försäkring ingår även i länder där UD avråder från inresa. Det är inte lika förmånligt som ett jobb på Sida, men jag får pengar till en semester i halvåret. Jag har sex veckors semester per år och det uppmuntras att man åker ut ur landet ibland, men det är inget krav. Sjukvård ingår i försäkringen och jag får två betalda resor till Sverige per år.

Vad finns det för riktlinjer kring klädsel i Kongo?

– Det är ganska strikt klädsel som gäller. Jag måste ha kjol över knäna, inte byxor, för att bli tagen på allvar och bli respekterad. Dels för att det är en kristen rörelse, dels för att kulturen är sådan.

Hur är det att leva i ett afrikanskt land?

– Jag gillar det afrikanska med att allt inte är så noga. Att folk inte flippar ut om man kommer för sent, jag vet folk som på riktigt gör det i Sverige. Det är ju inte sunt. Att inte veta exakt vad som ska hända under dagen passar mig. Det jag saknar är familj och vänner och att kunna röra mig friare.