Fördelar och nackdelar som medföljande i hardship-landet Kongo

När hustrun Claire fick jobb i Kongo valde Johan Ekstedt att följa med. Men att vara medföljande här har sina särskilda utmaningar. Försäkringsbolagen nekar dig, partnerns arbetsgivare tar inget ansvar och din rörelsefrihet är begränsad. Johan fick lösa situationen på egen hand.

Från den stora balkongen har han utsikt över den turkosglittrande Kivusjön och de omgivande grönskande kullarna kring staden Bukavu. Det är nästan märkligt vackert, med tanke på de uppslitande och blodiga konflikter som drabbat detta område för inte särskilt länge sedan.

Johan Ekstedt flyttade hit, till Bukavu i Demokratiska Republiken Kongo, i början av sommaren 2017, som medföljande till sin franska fru Claire Veale, som jobbar för FN:s flyktingorgan, UNHCR, på kontrakt genom UNV, UN Volunteers. Under åren sedan de träffades som universitetsstudenter i Birmingham, har de försökt följas åt under uppdrag i olika länder. Ena gången är det Johan som fått jobb först och Claire som följt efter. Eller som nu – tvärtom.

Ingen försäkring för flytt till Kongo

Eftersom Kongo inte anses ”familjevänligt” bidrar FN inte med något omfattande paket för medföljande. Ett litet ekonomiskt bidrag utgår, men försäkringar och liknande får de ta hand om själva. Det visade sig bli ett problem.

– Det fanns inte ett enda försäkringsbolag i Sverige som ville försäkra mig. UD avråder från resor till Kongo och då blir det helt omöjligt. Till slut fick jag tag på ett bolag i Australien, World Nomads, säger Johan, när han bjuder på kaffe i huset vid sjön.

Det finns enorma problem med fattigdom, dåliga vägar, kolera. Men jag trodde ändå det skulle vara värre. Det är ju inte Mogadishu. Det är inte krig i stan.

Det är ett fint område de flyttat in i – han, Claire och deras fyra inneboende, som alla jobbar för internationella organisationer. Hyran går på 1 800 dollar per månad, och vakterna kostar 900 dollar per månad. Vakterna betalas av FN, hyran får de däremot stå för själva.

– Alternativet var att bo i lägenhet i en gated community som FN kunde erbjuda, men den var liten och tråkig. Vi bor hellre så här och delar med andra. Vi gillar att ha andra människor omkring oss, konstaterar Johan, som alltid älskat att resa.

Redan som 14-åring stack han iväg på tågluff på egen hand, och sedan dess har det blivit flera backpackerresor. Under studietiden läste bland annat statsvetenskap och historia innan hans intresse för omvärlden förde honom till Damaskus i Syrien 2007, där han läste arabiska. Några år senare, 2011, gjorde han en master i comparative politics i London. Planen var klar: Han ville jobba utomlands.

Efter sin min masterexamen började han jobba för International Organisation for Migration (som senare skulle bli ett FN-organ), med bas i Jordanien fast med frågor som rörde Irak. Därefter gick flyttlasset till Sverige igen, och jobb på Migrationsverket, innan nästa jobb väntade, återigen på IOM, i Köpenhamn.

Men jobben på Migrationsverket och IOM var för mycket pappersexercis och för lite fältarbete. Därför bestämde sig Johan och Claire att ge sig av till Grekland, och på plats jobba praktiskt med båtflyktingar i ett halvår. Därefter följde en bröllopsresa i Myanmar, som blev förkortad. Mitt i resan fick Claire ett mail från UNHCR.

– De ville ha henne till Kongo. Vi behövde inte tänka särskilt länge. Hon sa ja, och vi avbröt vår bröllopsresa två månader tidigare än tänkt, säger Johan.

Att bo i detta hardshipland innebär begränsad rörelsefrihet

 

Här på gatan har alla säkerhetsvakter, så även Johans hus. Tre vakter jobbar i skift och muren som omgärdar huset är belamrat med taggtråd. Ändå hände det en kväll – inbrottstjuvar tog sig in.

– De kom över taggtråden och ända in till ytterdörren som de började rycka i. En av dem blev tagen av vakterna men den andra kom undan och flydde till grannhuset, där det bor några unga kongolesesiska män som bankade upp honom rejält. Vaktbolaget fick rycka in och stoppa dem. Folk här litar inte på rättsväsendet utan tar saken i egna händer.

Östra Kongo har en historia av blodigt våld, rebellgrupper och återkommande krig. Nu råder officiellt fred, men ute i byarna rör sig fortfarande grupperingar av rebeller och banditer, som plundrar, våldtar och sätter skräck i samhället.

– Det finns enorma problem med fattigdom, dåliga vägar, kolera. Men jag trodde ändå det skulle vara värre. Det är ju inte Mogadishu. Det är inte krig i stan, säger Johan.

I Bukavu, där Johan och Claire bor, är den särskilda FN-styrkan Monusco, som ska bevara en stabil situation i Kongo, alltid närvarande. Det går att röra sig fritt i staden under dagtid, längs de livliga gatorna där marknadshandeln pågår. Dagtid är staden myllrande av fordon och människor som tycks vara på en ständig vandring längs de dammiga gatorna.

– I början visste jag inte var man kunde gå och inte, men nu vet jag. Jag kan gå mycket själv så länge det är ljust. Men så fort det blir mörkt blir risken för personrån hög. Då håller man sig inne.

När jag videochattar med folk ser det ut som vi bor otroligt lyxigt, och det är ju jättefint. Men det är alltid något som inte fungerar. Elen försvinner hela tiden.

Begränsade levnadsvillkor i Kongo 

Dagarna går åt till fransklektioner på Institut Francais och självstudier i deras bibliotek. Han har dessutom nästan hunnit skriva en hel roman. Vanliga hushållssysslor tar förstås också tid, och att fixa saker som borde fungera i hemmet har blivit en återkommande uppgift.

– När jag skypar med folk ser det ut som vi bor otroligt lyxigt, och det är ju jättefint. Men det är alltid något som inte fungerar. Elen försvinner hela tiden. Vi har kämpat med solpaneler eftersom vi inte ville köra med generator. Men till slut fick vi ge upp. Vattnet funkar okej just nu, vi har ju just haft regnsäsong, säger Johan.

Claires kontrakt med FN innebär att hon får sju dagars semester (Rest and Recreation, ”R’n R”) var åttonde vecka. Då förväntas hon lämna landet för att få lite återhämtning i annan miljö. Nu ska hennes kontor flytta till Baraka, längre söderut i provinsen, på gränsen till Burundi. Det är där de stora mängderna flyktingar finns, i en region som skakats av många konflikter och återigen ser ett ökande hot om våldsamma situationer. Där ska man nu skapa ett nytt flyktingläger för 30 000 personer.

För Johan skulle livet bli ännu mer begränsat om han skulle följa med till Baraka på grund av säkerhetsriskerna. Han har istället åter siktet på ett jobb i Jordanien, tills de kan återförenas någon annanstans.

– Jag gillar att bo i andra länder, men är inte lika äventyrlig som Claire. Så nu gör vi så här. Det är inte optimalt, men det är ett gemensamt beslut. Det här är det liv vi har valt att leva. 

Tre restips runt Bukavu

  1. Gorillor – I Kahuzi-Biéga nationalpark, bara någon timme från Bukavu, finns östliga låglandsgorillor (Grauergorillor) som är världens största art av gorillor, och enbart existerar i Kongo. Här, i höglandsdelen av parken, kan man som turist komma ut och se gorillor som blivit vana vid besök.
  2. Nyiragongo – Ta båten över Kivusjön till Goma, på norra sidan. Därifrån tar man sig vidare till den aktiva vulkanen Nyiragongo. I kratern finns en glödande lavasjö som man kan klättra upp och se, efter en brant vandring. Det är nog det coolaste jag gjort någonsin gjort.
  3. Idjwi – I Kivusjön ligger ön Idjwi, en av få platser i Sydkivuprovinsen som man kan resa till själv (med samma båt som till Goma). Där finns ett par hotell, superfin natur och där är säkert att vistas.

Hur har ni gjort med försäkring i Kongo?

– Man vill ju ha en försäkring som gör att man till exempel kan bli evakuerad från landet och få vård om man skulle bli skadad. Men eftersom UD avråder från resor till Kongo går det inte att få något svenskt försäkringsbolag att täcka en vistelse här. Jag hittade till slut World Nomads, i Australien. De täcker allt för en kostnad av ungefär 800 kronor per månad.

Hur är det att ha vakter?

– Vi har valt ett vaktbolag med bra rykte och schysta löner. Vi har en bra relation med vakterna och har hjälpt dem skriva cv för att söka andra jobb vid sidan. Har man en bra relation blir de också mer måna om att sköta sitt jobb.

Hur ser lönen ut?

– Lönen som Claire får genom sitt kontrakt kallas ”allowance”, ersättning, och är lägre än en vanlig FN-lön. Men vi klarar oss på den ändå. Den är på 3 000 dollar per månad efter tillägg för att jobba i ett riskfyllt land.

Hur ser ert sociala nätverk i Kongo ut?

– Här i Kongo är det svårt att få lokala vänner på jämlika premisser. När jag bodde i Jordanien var de flesta av mina vänner lokala. Men då bodde jag ihop med jordanier och kände kulturen bättre eftersom jag varit mycket i Mellanöstern.